Jag är kär. Tonårskär. Så där som jag var när jag var 14 och hade bild på Patrick Swayze på väggen och drömde om att han skulle lära mig att dansa. Så känner jag nu för Eddie Izzard. Jag tycker han är fantastisk. Alldeles alldeles underbar. Han kallar sig för en ”action transvestite” och gillar både actionfilmer och smink. Die hard och Meybelline liksom 🙂
Jag såg honom på globen i går kväll där han uppträdde tillsammans med svenska ståuppkomiker som Jonas Gardell och Henrik Schyffert. Jag uppskattade alla uppträdanden under kvällen men Eddie bjöd på något speciellt. Showen var en kortare variant av hans Force Majeure som jag kan nästan utantill så det var en fröjd att se hur han lekte med materialet och lät delar sväva ut och växa, bli något nytt. Kommer aldrig glömma hur han mimade en kamp mellan sig själv och en Sankt Bernhardshund tex! Fantastiskt roligt! Jag ville inte att kvällen skulle ta slut.
Eddie (jag känner honom väl nu tycker jag för att nämna honom vid förnamn endast) bjöd på en intressant större mängd stjärnglans än våra svenska artister. En större självklarhet. Han bjuder mycket på sig själv men han gör sig själv aldrig mindre. Han kompromissar inte bort sig. Han bara är. Han är en manlig man som tycker om kvinnokläder och smink. Kanske är det så att när man kommit ut som transvestit så känns alla andra problem som vi andra brottas med så futtiga att man slutar anpassa sönder sig för sin omgivning.
Jag skulle önska att vi alla kunde inspireras av sådana som honom, att leva livet mer precis som vi är; att sluta vara rädda för att våra innersta hemligheter skulle läcka ut – att vi skulle bli avslöjade – utan istället bara vara, som de unika människor vi är. Sluta gör dig mindre, sluta anpassa dig. Utforska istället ditt unika sätt att vara.
Att göra sig fri från rädsla om vad andra tycker tror jag skulle kunna leda till ett liv med mindre energispill, mer glädje, större upplevelser – mer liv helt enkelt.
Jag har ju rädslor jag också som jag nu just därför provar att lufta, för att göra dem mindre. Jag jobbar ju bland annat i hälsoindustrin iom mina uppdrag på SATS men jag är inte direkt en poster flicka för fitness. Jag späker inte min kropp längre, tränar inte längre hårda långa pass för att driva ner fettprocent eller lyfta tyngst av alla. Hälsa är något annat för mig nu men ändå dröjer sig en rädsla kvar att någon ska syna min bluff; hur kan jag ha det jobb jag har och inte vara trådsmal? Hur kan jag jobba med träning när jag inte har synliga deffade muskler? Och, jag jobbar med yoga men slänger inte ur mig bilder på instagram av mig själv i split eller spagat eller med fötterna bakom huvudet. Får jag kalla mig själv för yogalärare då?
Jag lånar inspiration från Eddie Izzard och gör mitt bästa att leva mitt liv med mindre rädsla för vad andra tycker och istället bara vara jag, så bra som bara jag kan.
Kram, Åsa
(PS: detta klipp är fortfarande en favorit https://youtu.be/FaNXMIgJwmg)